Det kommer ju skrivas en hel del om min bar uppe i Umeå som heter Open/Closed eftersom många timmar spenderas där varje månad (nu kommer mina chefer skratta) där jag på något sätt kommer ta er bakom kulisserna om vad fan som försegår i våra huvuden när vi tar fram våra menyer.
Den stora skillnaden från oss och andra barer är att vi byter meny varannan vecka och varje meny får ett eget tema. Temat kan vara allt från Astrid Lindgren till Religion. Allt som går att göra om till cocktails gör vi gärna om. Jag och min ambivalenta broder Karl-Martin sitter ner tillsammans med Wictor och Jake varje vecka för att spåna fram nya teman och hitta nya smaker och kombinationer som passar ihop med den storyn vi vill berätta. Det är ett extremt sätt att jobba på men jag tror att både jag, Kalle och resten av gänget har lärt sig fruktansvärt mycket de 3 åren vi har gjort det här. Det är lika viktigt med en bra historia som intressanta smaker. Enbart för att ni gäster ska få en speciell upplevelse som det sent kommer glömma (om de glömmer är det pga mängden drinkar)
Om man kollar hur kockar bygger upp sina rätter så är det i 99/100 enbart smaker som ska passa ihop, det finns ingen djupare historia i maträtten eller en tanke på att kunna berätta en historia genom mat som får en att tänka på hur fan Ronja Rövardotter tänkte när hon fick höra ”vaffor då d å” för trehundrafemtifjärde gången. Jag vill fan smaka hennes vrede och förstå den. Kan inte ni kockar börja att berätta en historia också? Där har ni något att bita i. Det är kanske de Frantzén måste göra för att få en tredje stjärna? Att låta oss gå Ronja Rövardotter-Bärsärk i hjärnan samtidigt som vi mular i oss ett lingon som fermenterats i 2 år under en sten i mattisskogen.
Eller så fortsätter ni och alla andra restauranger med höga ambitioner att bara utveckla våra smaklökar så det enda svaret vi får på ”vaffor då då?” är helt sonika.
-Jo, för att vi kan din jävla rumpnisse.